Sista rycket

Jag verkar ha klarat eldprover. Rosorna är fortfarande intakta, inte utslagna men levande. 

Personligt rekord i rosor - check. 

Väskan är packad. Plånbok, pass, ny iPhone (med bättre kamera) och obligatoriska minianteckningsboken med alla viktiga adresser noterade. 

Enligt tradition har ångesten över resväskans innehåll infunnit sig. Fanns det en packa-väskan-konsult hade jag bokat mig på kurs, utbildning eller köpt hjälp. Jag är ett hopplöst fall när det kommer till packning. Efter en sista check på vädret styrde jag om till långärmar och långbent, men vad gör det när man befinner sig i världens härligaste stad?!

De nya shortsen från Lindex må ha tappat gnistan efter en tvätt, men de är ganska härliga ändå...

Obligatoriska ansiktssprayen är med, ibland går den igenom tullen, ibland inte, men det är en risk värd att ta. 

Dagen före avfärd slog körsbärsträden ut, PANG! Hela trädet är fyllt av vit bomull. Jag misstänker tyvärr att blomningen är över när vi är tillbaka, men äppelträden hyser jag större förväntningar på. De ät i sin linda och obeskrivligt vackra.

Det är alltså dags. Äntligen. Nu kommer vi. Jag kan inte lova någonting, men chanserna är stora att man får se en och annan bild på instagram@annasylvan 

Jag repeterar, stora. 

När jag kommer hem kan jag nästan lova en NYC guide. Fastän jag har lovat att ta det lugnt och inte sätta upp några måsten på listan kommer jag likt en blodhund att gå på djupet gällande allt nytt Manhattan har att erbjuda sedan 2010. Vi måste kvalitetskontrollera några gamla godingar och utvärdera klassiker så att de håller måttet. Det måste vi ju, och ni kommer att få veta allt. Allt. Jag lovar.

En sista sak. Var rädda och er, försök att uppskatta nuet, kram och vi hörs snart igen.
 

Utsidan

Vi har en stor altan, som en mindre småbåtshamn sträcker den sig nästan runt husets alla sidor. På baksidan, där uppe, är kvällssolen ljuvlig, när den behagar vara framme. Hör sitter vi helt ostörda och äter de flesta middagar när det bara är vi. På något sätt blir det mysigast med mycket möbler och krukor på lite yta, en utmaning för vår större yta på baksidan, där nere. (Vi måste verkligen döpa om våra ute-plaster)

När solen uteblir har vi både fasadbelysning, slingan från Granit och lite solceller. Mys!

... och så äntligen, ett oliveträd. Med IKEA family kostade de nästan ingenting. Hoppas att min omplantering duger. Min duktiga granne sa att citrusjord var att föredra, men sådant utbud erbjöd inte lilla ICA.

Alla grodblad (som jag kallar dem) ser lite olika ut beroende på en massa saker. Mest tydlig faktor för utseendet är om rådjuren varit hungriga eller inte...

 .. placeringen har också betydelse, då slänten skrämmer iväg de fyrbenta vännerna.

 På när håll är de himla vackra..

Men snart är det dags för vår trädgårdens absoluta höjdpunkt. Äppelträden är i startblocken för att blomma, körsbärsträden i full (vit) blom och syrénen är inom någon vecka här. Gubben på torget får färre besök än vanligt, nu plockar jag in grenar och blom från utsidan.

Ta gärna en titt i Fabriken som har ute-tema idag,  jag ska bege mig vidare och klicka runt och njuter av all prakt.

Trasa och tvål, hur kul kan det vara

Måste nog ändå säga, rätt härligt faktiskt. Snyggtrasor från H&M Home påminner om en kommande resa... och visst tusan är den roligare än en gul Vetex?!

Ljuvlig handtvål från Lilla Bruket köpt hos AgnesAmelia som just nu kör 25 % rabatt på hela sortimentet (ej Maison Belle) dessutom fraktfritt fram till klockan 24.00 den 26 maj. Ange koden "Nyhetsbrev" i kassan. Mors dag, ni vet...

Om jag har varit på gymmet? Nej, i trädgården.

I morse när jag vaknade kunde jag inte sträcka på benen. Det var lite som om hälen satt fast med ett rep från rumpan. Knät i rakläge var tortyr. Baksidan av låren sved. Varje steg var en pina. Vad har jag gjort? Jo, plockat maskrosor, tydligen i väldigt ansträngande position. Som om maskrosorna i sig inte redan var rena helvetet, så är nu också effekten av att bli av med dem en ren smärta. Grattis! Dubbel ondska liksom.

Idag har jag försökt att gå bort min värk. Först efter några kilometer inser jag att detta verkligen är träningsvärk och inte någon elakartad muskelfästeinflammation som kräver vård och medicinering. Jag inser att all yoga gör mig smidig och maskrosplockningen tar mig tillbaka till ruta ett, utan att inkassera tiotusen kronor. En vanligt dag når mina handflator med råge till golvet med raka knän. I morse var detta lika omöjligt som att Lotta Agaton skulle ta in småblommiga mjölkkannor från Greengate till hennes butik på Rådmansgatan 7. 

Och vad händer efter en slitsam eftermiddag med gulisarna och sedan en hel dag i brutal smärta? Var är min belöning? Min räkmacka? Min medalj?

Nej, nej, nej. Tillbaka till ruta ett, inga tiotusen kronor att inkassera, endast ett femtiotal nya maskrosor som så stolt har det förbannande modet att våga blomma ut under dagen!

Lite som om Martin Timell hade lattjat med photoshop, zebra, Hektar och prickiga kuddar

Jag har inte riktigt förälskat mig i de där omskrivna Conscious-kuddarna utan istället kärat ner mig i dessa som genom en vändning kan förvandlas till svart kudde och  - hepp! -  vit kudde - hepp! - svart - hepp! - vit. Kudd-kärlek.

Jag skäms när jag inte svarar på era frågor. Förlåt! Tydligen har det också varit problem att kommentera i bloggen. Hör gärna av er om det fortsätter så, men enligt "it-avdelningen" ska det vara korrigerat nu. 

I gårdagens söndagsbild skymtade man en bildserie som alla tror är taget i en automat och hur bedårande det än hade varit att pressa in familjen i Fridhemsplans fotoautomat (finns den ens kvar där??) så är det inte alls så vi har gjort. Nope. Här kör vi photoshop-style och klick-klick-klick så var årets julkort 2010 fixat. Jag gjorde "remsan" i photoshop och klippte sedan in tre i rad på ett framkallningsanpassat format, skickade på framkallning och klippte sedan i tre delar. 

Hade vi inte redan gift oss och skickat ut tack för länge sen, men annars är det en kul idé för tackkorten. Lite som om Martin Timell hade lattjat med photoshop. Hemmafix alltså. 

Zebra boomar verkligen. Inte mig emot. Shorts i stl 134-170, bästa sommarklänningen för nästan inga pengar alls i stl 92-128, mjukisshorts i stl 68-92, stor (130x150 cm) sarong funkar som båda sjal och på playan och till sist gillar både servetterna och kuddfodralen.

Älskar Arne Jacobsens melanin-serie. H som i Harry. Tack K+F. Ni vet väl att det nu finns trälock som passar till porslinsmuggarna (och mjölkkannan)? Fint om man vill förvara i stället för att dricka. Tant som jag är, föredrar jag koppar med öron, men nu finns det få argument kvar att inte köpa design letters...

För 149 kronor kan man få en kläm-Hektar. Jättefin. Jag funderar på vilken hylla den ska komma upp. 

Gårdagens inlägg innehöll också mitt favvocitat. Det kommer från Society6 och kan beställas som kuddfodral, iphone case, tisha, väska, print och gud vet vad. Bästa Society6, lite som att gå på galleri i cuber. Love it!

Söndagsbilden

Jag bommade torsdagens tema (på köksbordet) fast att det var ett utav mina favoriter. På köksbordet står i alla fall rosorna fortfarande kvar, fast en verkar ha ruttnat. Å andra sidan är en rutten ros en piss i Mississippi om man vet hur osäker jag kände mig när jag kom hem med en bunt rosor under armen i onsdagen. Hade väntat mig betydligt större katastrof än en rutten ros. Fast jag undrar så klart lite vad det beror på?  

I morse sa jag till mannen att hade vi gift oss idag hade jag velat ha fresia i buketten. Sen kom jag på att jag kanske hade det. Jag kan allt för lite om blommor. Freisia fick jag lära mig att man kan ha med rosor, för att de tål varmt vatten, även om de slår ut snabbare. Till skillnad från lövkojan som får stå i en annan vas, den vill nämligen bara ha kallt vatten. Och oj, vad den doftar starkt! Tänk vad mycket jag fick lära mig sist av min favoritgubbe på torget. 

Avslutar veckan med mitt (just nu) favoritcitat on enhörningen. Varför inte?

Fler söndagsbilder aka bidrag till Fabriken hittar ni just precis inne i Fabriken. Dit ska jag bege mig och bläddra igenom kvällen godnattsaga. 

Men hallå världens bästa granola

Efter en tredje omgång granola av den här sorten (eller hederlig gammal müsli som vi också har kallat den) tänkte jag att nu måste jag minsann testa något nytt. Känns lite 65+ att köra fast och hitta favoriten på första bästa. Nä, vi unga vi provar runt lite, exprimenterar. Minsann.

I samma ögonblick jag tänkte tanken dök detta förnäma inlägg upp i LivetHemma-bloggen. Banangranola av ingen mindre än David & Luise, från Green Kitchen Stories. Mina idoler minus kött. Och vips fick jag användning för min Kung Markattas kokosolja från nyttighetshyllan på ica. Äntligen.

Banangranola (1 stor burk)
7 dl (250 g) havregryn
1 dl (80 g) sötmandel, grovt hackad
1 dl (
80 g) pumpafrön
¼ tsk malen vanilj
1 nypa salt
3 msk kokosolja, rumstemperatur
3 msk lönnsirap eller flytande honung
2 mogna bananer, skalade och brytna i mindre bitar.
Jag la även till 1 dl linfrön och 1 dl solrosfrön

Sätt ugnen på 200°C och klä en bakplåt med bakplåtspapper. Blanda havregryn, mandlar,  alla frön, vanilj och salt i en stor skål. Ta fram en ny skål och häll i kokosolja, lönnsirap och banan. Knåda allting med händerna tills det blivit en jämn smet. För över banansmeten till skålen med de torra ingredienserna och blanda ordentligt. Sprid ut granolan i ett jämnt lager på bakplåtspappret. Rosta i ugnen i 15-20 minuter. Titta till granolan regelbundet och rör om med en träsked efter ca 8 minuter så att den inte bränns vid. Förvara i lufttäta förvaringsburkar.

Alltså, den godaste granolan är korad. Granola med guldmedalj runt halsen var det här. Prisutdelning på andra försöket, också lite oldie va? När ändå kokosoljan var framme passade jag på att göra fröken Hiltons (min kompis, inte Paris) lur-kokosbollar. Efter smakprov ska jag lära er hur ni kan lura era barn (eller män) så att det på riktigt tror att de äter socker när de i själva verket äter frukt. Det ni!

Sniff sniff

Jag var på NK i fredags. Det finns en viss runda jag alltid går på NK. In hos doftjusen, hej till Byredo, sniff-sniff. Men jag hann inte komma fram till dofthörnan förrän jag blev påhoppad av en söt tjej med snygg flaska i handen. Känner ni till Agonist? Ett svenskt dofthus som funnits sedan 2008 och gör naturliga dofter inspirerande av det nordiska klimatet och kulturen. Ljuvliga dofter, snygga flaskor.  Direkt upp på önskelistan hamnar Agonist - The Infidels.   

En annan omskriven pärla är Verso som sägs vara åtta gånger så effektiv än vanlig kräm. Oavsett effektivitet är förpackningen klanderfri, om man bortser från vissa likheter...

Favoriterna Byredo har lanserat så många doftnyheter att man lätt glömmer deras gamla godingar, såsom Blanche.

Med inspiration från Pinterest lyckades jag måla leo på naglarna med hjälp av lack, penna och överlack. Krävs nog en viss träning innan högerhandens naglar blir felfria. För 29 kronor kan man (om man vill vara fjortis för en dag) köpa dessa klistermärken som man fäster på naglarna, noll torktid. Leolove!

Bruce, jag måste erkänna, du är inte min cup of tea

Vi måste nästan pratat lite om det här med Bruce. Jag hade ju egentligen inga höga förväntningar. Nästan på förhand hade jag räknat med att checka av något jag länge velat uppleva snarare än en musikalisk resa av rang. Men ändå. Jag blev lite besviken. Visst, gubben är över sextio och river av en +3h lång konsert, absolut. Hans röst håller hela konserten igenom och hans storband kan sin sak, absolut. Men kom igen. Han har gjort det här i hundra år, är det något han borde ha så är det rutin. Man måste nog vara hard core fan för att fatta grejen. Jag fattade inte mycket. 

Alla verkar älskar Bruce. Jag hade hört talas om hans förmåga att prestera live, hans förmåga att improvisera, överraska, hans inlevelse, övertygelse och intensitet. "Han tar inte ens en paus".  Efter tre timmar hade jag känt igen tre sånger och önskade mig paus mer än någonsin. Det är klart som korvspad att jag inte är målgruppen. Men. Jag hade väntat mig mer snacka, bortsett från hans halleluja-moment och Sverige-är-såå-speciellt-för-mig (vilket alla fans verkar tro att han bara säger i Sverige) var det förvånansvärt lite snack. Jag hade väntat mig mer igenkänning och mer spontanitet. Dans med födelsedagstjej ur publiken räknas, men fyller inte min kvot.  

Jag som gillar musik var helt oberörd. Det mest känsloladdade ögonblicket var balladen då ficklampe-apparna lös upp hela Friends arena som fullkomligt glittade. Men det kändes samtidigt lite som att gå på en husvisning och det man fastnar mest för är soffgruppen. Inte omgivningen, inte tomten, planlösningen eller köksluckorna. Soffgruppen. Ficklampe-apparna.

Sorry Bruce, jag känner noll tillstymmelsen till nyfikenhet att knappra in Springsteen på Spotify. Nope, inget sug. Jag tycker tyvärr inte att det räcker med att vara +60 och orka. Men det är inte dig det är fel på, det är mig. Hundratusentals människor älskar dig, Bruce, men inte jag. Som så ofta avundas jag de som är helt hängivna så jag försöker absolut inte vara fröken tvärtemot här, det nådde bara inte fram till mig. 

Bilderna, som ni vid detta laget har förstått har absolut ingenting med texten att göra får bli mitt bidrag till Fabrikens söndagsbild, i Fabriken hittar ni också flera dito. Till skillnad från Bruce var förväntningarna på körsbärsträden i Kungsan helt infriade mot mina skyhöga förväntningar.

Sagolika, storslagna och enastående, alltihop på en och samma gång!

Jo, en sista sak. Jag skulle gärna vilja läsa en recension av någon som inte har följ farbror Springsteen land och turnérike runt och dessutom läst 20 högskolepoäng i Bruce-vetenskap. Sen vill jag också tillägga att kvällen som helhet med med min stilige man och urhärliga vänner söderifrån i sällskap gjorde mitt första Bruce-möte ändå angenämt. Väldigt. For you - I do anything! Klart slut.

Metalliskt i Fabriken

Jag har alltid varit väldigt mycket åt silverhållet. I inredning, i smycken, i detaljval. Tills för några år sen. Kanske började allt med klockan. Ett spontaninköp sista dagen på Manhattan, år 2011, öppnade dörrarna för min guldiga acceptens. Fast förmodligen är jag bara trendtorsk och all denna guld och koppar pop-up är rent ohälsosam för jag fastnar som insekter runt ett flugpapper. Men bäst av allt är blandningen - det gamla med det nya. Mina vigselringar i vitguld möter klockan. Mina silverljusstakar möter mina nya i guld (vi snackar färg inte material här).  Som alltid, kombon. 

Min favoritdoft är ett bra exempel på kombon med sin förpackning i vitt, svart, silver och guld. 

Årets kalender i brons, alla dessa hemma-sprayade (numera ett missbruk) burkarna, mina älskade ljusstakar från Nappula som jag trånade (läs tiggde) efter här tillsammans med en gäng metalliska saker som fortfarande står högt upp på önskelistan.

Fler metalliska saker finns att beundra i veckans tema inne på Fabriken.