I år tog jag personligt rekord på Formex. Jag kan verkligen inte säga att jag gjorde det grundligt, ordentligt inte heller med en noggrannhet av rang. Tvärtom. Jag sprang igenom Formex som om jag var jagad av människoblodtörstiga dinosaurus rex. Jag hade liksom hela tiden lite för bråttom. (så förlåt om jag sprang förbi någon utan att säga hej!)
Men i hall A stannade jag blixt still. Något hade fångat min uppmärksamhet. Vi fick ögonkontakt och ingen av oss slog bort blicken. Hej soffbord, som jag har letat efter dig.... Jag har, utan att överdriva, letat efter dig i hela mitt liv.
Kan vi inte bara bli ömsesidigt kära och flytta ihop?
Om jag bara hade frågat vart du kom ifrån eller om vi kunde ses igen. Jag kunde ju ha bett om ditt nummer. Men nej, ack nej. Så nu trånar jag och drömmer om soffbordet i mitt liv. Vi som skulle bygga en framtid tillsammans och leva lyckliga i alla våra dagar. Vad hände? Kommer vi någonsin ses igen?...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar