Den 17 september 2005 sa jag Ja till min kille. Sedan sa han Ja till mig och vips så var vi man och fru, Herr och Fru Sylvan. Jag hade vit klänning, kände mig strålande och så många av våra fantastiska vänner och släktingar var där! Vi firade, festade och dagen försvann.
Men jag fick så mycket mer än så. Jag fick ett minne för livet OCH en äkta make att dela glädje och sorg med, att skratta mig tårögd med. Jag fick en man som står ut med mina mindre smickrande sidor, som orkar glömma och förlåt, som diggar mig för den jag är. Som stöttar mig i uppförbacken och som åker med när det går undan.
En dag allt för bra att bara få uppleva en gång i livet. Hur är det nu med att gifta om sig? Är det en amerikansk tradition, är det efter 10 år? Eller hur gör man, hur går det till? Någon som gjort om det?
Men jag fick så mycket mer än så. Jag fick ett minne för livet OCH en äkta make att dela glädje och sorg med, att skratta mig tårögd med. Jag fick en man som står ut med mina mindre smickrande sidor, som orkar glömma och förlåt, som diggar mig för den jag är. Som stöttar mig i uppförbacken och som åker med när det går undan.
En dag allt för bra att bara få uppleva en gång i livet. Hur är det nu med att gifta om sig? Är det en amerikansk tradition, är det efter 10 år? Eller hur gör man, hur går det till? Någon som gjort om det?
vackraste Anna....! Du är verkligen vacker som få :)! Kram Karin.
SvaraRaderaMen åh, tack finaste Karin! Känns så kostigt att du inte var med...
SvaraRaderaha ha ha jag bytte man efter 10 år och nu blev det rätt!
SvaraRaderaKram Marie