Still missing. Always.

Nämen, alltså, jag kan inte sluta att längta. I natt drömde jag till och med att jag landade på JFK och att New York öppnade sin stora, härliga famn. Vidöppen var den. Storslagna Manhattan log mot mig och sa;

- Welcome back Miss Sylvan. Always nice to have you here!

- Merci beaucoup, säger jag. (för jag är ju ändå från Europa)

På söndag är det tio år sen det där hemska hände i staden som jag älskar. Jag tänker på hur vidrigt det måste varit och hur enorma effekter det fick på hela världen. Från en sekund till en annan. En fridfull dag, och så helt plötsligt bryter hysterisk panik ut. Jag minns mycket väl när det hände, när flygplanen körde rätt in i World Trade Center, hur folk kastade sig ut genom fönstren på den brinnande skyskrapan och vi fick se tornen rasa. Ögonen kunde inte förstå sanningen. Så många katastroffilmer som jag har sett och ändå var det omöjligt att greppa verkligheten och ta in att detta faktiskt hände. På riktigt. Jag befann mig i Paris. NBC och CNN sprutade ut nyheter och jag minns att jag satt där, på mitt hotellrum, min väninna och jag tittade hålögt på varandra, vi zappade och kände ingenting. Jag ringde hem till min kille och vi satt tysta i telefonen.

Ofattbart. Fortfarande.

Ett filmtips inför helgen. Voilà.

Jag önskar er en fin fredag.