Att plötsligt vara i vecka 24

Att tiden går fort är inte någon klyscha, det är verklighet. Min verklighet. Jag har en känsla av att studenten nyss inträffade, men när jag ser flaken tycker jag att ungdomarna ser ut som barn. Det känns som om tiden från studentexamen till 30-årsdagen gick på en nanosekund, när man sen får barn, då går tiden - om möjligt - ännu snabbare. Håller ni med? Det liksom bara rasar iväg. Besinningslöst.

Jag är gravid. Igen. På ett ögonblick befinner jag mig i vecka 24. Och tro mig, ni hade inte velat höra om ämnet tidigare. Jag har befunnit mig i en gråzon mellan start och vecka 18. Varje kväll tackade jag för att dagen äntligen var över, så godnatt så fort det bara gick (ibland 19:30) för att bara ta mig framåt. Konstant illamående tar på krafterna. När man passerat vecka 12 och fortfarande vill spy hela tiden räknar man timmar vill jag lova. När sedan vecka 13, 14, 15, 16, 17 har passerat ställer man sig in på 40 veckor in hell.

Men när det äntligen vände blev jag världens lyckligaste gravid kvinna!!

Så innerligt tacksam. Så ödmjukt över att jag får uppleva detta igen. Så överväldigad och så fantastiskt lycklig över att få en bebis igen. Få bli en familj med två små fantastiska liv.

Och äntligen har jag kommit ut på andra sidan; totalt midjelös och gråtmild, men jag mår bra. (peppar peppar - för det kan väl inte komma tillbaka nu!?) Jag frossar i clementiner och Holiday-dipp, men annars är nästan allt som vanligt. Nästan.