Mitt lilla blommiga barn

Hon har alltid gillat att sova, min lilla dununge. Vi har tidigare bara lagt henne i sängen och sagt god natt. Sedan på natten vill hon komma nära, helst sova så tätt intill som möjligt. Det blir varmt och trång, men också mysigt. Att själv komma till ro i takt med att hennes små andetag blir tyngre och tyngre är guld värt. Nu för tiden vill hon sällan gå och lägga sig frivilligt, men så snart hon fått nallen, nappen, en bil och en bok, fått höra sången om spindeln och krokodilen och krokodilen igen så brukar det gå bra.

Jag älskar dig, mitt lilla blommiga barn.
Även om jag då och då längtar efter en rejäl sovmorgon.