I dag besökte jag fashion week . Jag såg en fantastiskt välgjord kollektion, men tyvärr kom den i skuggan av något annat.
Har vi inte ältat detta nog? Har vi inte kollektivt tagit beslut om att sluta använda dessa magra tonåringar mera? Jag vill inte se nackkotorna sticka fram under håret. Jag vill inte. Jag vill vara en del av en sund värld. Inte heroinsmala småtjejer utan hållning. Axlarna möts på mitten och revbenen syns på tok för mycket. Snälla. Det är 2011 och någon måste säga något. Bara en liten kommentar. Jag söker och finner, nähä, inte mycket. Absolut ingenting. Jag läser att kloka underbara Clara efterlyser mer kritik. Det gör jag med. Fast inte snitt, sömnad och kreativitet, utan av ett annat slag. Visst känns det uttjatat - jag vet - men det har ju faktiskt inte hänt ett endast skit!
Är vi blasé? Accepterat vi detta? Bryr vi oss inte längre? Jag vill inte att min dotter skall växa upp med ett ideal som motsvarar size zero, eller ännu smalare. Det känns så jävla omodernt.
Jag vet att det är dyrt att plocka in egna modeller och att de flesta modeskapare tar det utbud som erbjuds, vilket är unga, nybörjarna. Men ändå. Ta ansvar.
Livemusik på visningarna är dock magiska. I dag sjöng Marit Bergman. Duktiga Marit. Din sång får mig att andas.
Bild från Ida Sjöstedts visning. Bedårande tyllromantik i kubik. Man blir liksom aldrig besviken. Bild lånad här. Fast inget slår hennes gyllene kollektion SS11.
Bra inlägg Anna, håller med dig fullt ut. Det känns så jävla omodernt. Men i ärlighetens namn tror jag inte det har hänt något alls. Det känns som debatten aldrig har varit på riktigt liksom. Man blåser i media fortfarande upp snyggingar (som ser till synes helt normala ut men inte är anorektiska) som något exceptionellt med en extra kurva.
SvaraRaderaJag är också livrädd för att mina barn ska växa upp med sådana ideal. Liv (snart åtta) stod framför spegeln förra året och tyckte hon hade tjocka lår?!! Hon är ett spinko med magrutor ;)) men någon kompis hade sagt något...Jag fick tokspel inombords och pratade kloka ord i flera månader efteråt.
Vet i tusan vad man kan göra. Eller om man kan göra något. Man får försöka ha den sundaste av inställningar själv och överföra dem på sina barn så kanske det så småningom händer något. Men då måste ju alla göra det...
Men heja dig för att du skriver om det!
Kram!
Bra inlägg. Håller med dig fullständigt. Det är verkligt skrämmande hur modeskaparna aldrig ställs till svars för att sprida detta sjuka ideal. Det blir i bästa fall något blasé uttalande, som antyder att vi med de kritiska rösterna ändå inte förstår mode på riktigt. Men det gör vi! Jag arbetade med mode fram tills jag fyllde 27, men när jag "växte upp" och mognade till så kunde jag inte köpa branschens dumheter. Jag var trött på att uppenbara idiotier som drogmissbruk och osunda kroppsideal inte bara accepterades utan hyllades. Kanske är det annorlunda här i Sverige, jag jobbade utomlands, men det är i alla fall samma smala modeller jag ser i magasinen och på visningar. Jag kände helt enkelt inte att jag kunde stå för att jag arbetade inom en så idiotisk bransch. Och precis som du skriver, jag vill inte att mina barn ska växa upp och få såna taskiga förebilder. Men det ser inte ljust ut.. Inget händer ju!!
SvaraRaderaSofia
Väl talat. Ångest får man när man ser sin egna lilla flicka stå och spegla sig och vrida och vända. Viktigt att alltid tänka på. Tack för läsvärt inlägg!
SvaraRaderaMin 15-åriga dotter har anorexia och det är fruktansvärt, fruktansvärt, fruktansvärt. Jag får ont i hjärtat av att se hur många som är drabbade. Jag ställer inte upp på det här osunda idealet med anorektiska modeller vart hän man ser. Det känns nästan som en epidemi men det är väl bara för att jag har det så nära inpå mig, eller...Tack för ditt inlägg<3 finacarina
SvaraRadera