Vad gör man av sin kroniska längtan? Ett icke övergående sug efter att bara vara där. På en annan plats. Jag vet det rimmar så in i helvete dåligt med att-vara-i-nuet och känna tacksamhet för det självklara. Men jag kan liksom inte hjälpa det.
Jag vill vara där. Bland tutande bilar, människor som trängs, brutalt höga hus som man får nackspärr av att glutta på dess topp. DET SPELAR INGEN ROLL. Jag älskar den här staden. Jag vill börja morgonen att gå genom hela high line park ((naturlich! det som att gå på moln, helt befriad av trafiken som susar förbi under (!) dig)) .. för att sedan äta bagel med lax på MITT frukostställe. Att äta på nya ställen ger mig en sådan kick. Hemliga, okända ställen som jag i värsta Columbus-andan nästan tror att JAG uppfunnit.
Jag har varit där fem gånger. Det borde vara fem gånger för lite det?
Sugna på mer New York? Här är hela min guide. Varning för känsliga läsare - den ger stor abstinens.
Hashtag Askunge-suck!
Och.
När min längtan efter staden blir allt för stor läser jag New York Post, som tydligt är inne på samma tema som jag "Forget the valentines - honey, we're watching House of cards".... Världen är ändå en ganska liten plats.

















































