Forty-fucking-fabulous

I dag fyller min man 40. Inte klokt. Det firar vi med fyrtio numrerade paket. Jo, jag kom på att det var rätt många, men när jag väl hade bestämt mig fanns ingen återvändo. No 1-5 öppnades i morse, 35 to go. Varför kom jag inte på den här idéen när han fyllde 30?

När jag var femton år tittade jag på män i 40-årsåldern och tänkte gosh, de där snubbarna är verkligen gamla. Till 90-talen hörde också vida byxben, axelvaddar och hög välfönad luggar som alla liknande Brandons, eller Dylans. Inte konstigt att karlarna såg gamla ut. Idag är en 40-årig man knappt medelålders. Eller..? Håller dagens 20-åringarna med?

Hur som, det jag vill komma till att åldern har föga betydelse. För hur gammal man än blir, är det den mentala brytpunkten som spelar roll. När vi kapitulerar för att inte orka, inte kunna, inta våga. När vi för första gången uttalat orden; vi är inte tjugo länge. Det är då giljotinen slår ner. Swlasch! Lastgammal. Så länge vi tror, vågar, protesterar, skriker, sjunger och drömmer är vi alla unga och levande.

Älskling, åldern är bara viktig om du är en ost. På tal om ost, i kväll blir det hummer, skumpa, ost, pinot noir, Ben &Jerry's, jordgubbar, macarons... och resterande 35 paket.

Bon anniversaire, mon amour!