Skitbra skit

The Dirt är verkligen ingen tjusig story som börjar lite mjukt och slutar i ett rosa moln av lycka och kyrkklockor i dur. Däremot får du kliva in i en rock'n roll-värld som nästan känns som science fiction (vilken min vän i bokklubben bestämt förnekar).

Jag hade en period när jag gillade Guns N'Roses, speciellt Use your illusion-plattan, med November Rain. Jag köpte också Alice Coopers Trash på vinyl och körde Poison så högt hemma att grannarna förmodligen trodde att jag drack blod. Men förutom det har jag varit ganska snälla i min musiksmak (typ schlager-snäll).

568 sidor av The Dirt, biografiernas biografi fick mig osocial och helt besatt av att vända blad i två veckor. Dessa fyra killar i Mötley Crue är riktiga skitstövlar och det är kanske just det som fascinerar. För att nu grotta ner i den här genren riktigt mycket ska jag nu fortsätta med den här, och därefter lite Slash, Marilyn och kanske mer av Nikki Sixx. Tills jag får nog och behöver lite rosa moln och kyrkklockor i dur igen.

Och om ni gillade den här boken, finns det verklige inga garantier att ni kommer att gilla detta.