Tänker ni på hur snabbt tiden går? Det är inget man bara säger. Det är så. Vilken fruktansvärd tur att vi inte åldras lika påtagligt tydligen som barnen gör. Jag minns när jag höll Adam, min mans brors förstfödda son, i mina armar. Han var brutalt liten, ett litet mirakel som vi alla väntat på. Min egen avkomma kändes oändligt långt borta. Inte långt där efter kom lillebror Simon. Nu är de stora grabbar, de sköter sig själva och möjligtvis ägnar de Ester tre minuter eller fyra. Om de själva vill. Förstås.
Det är okej. Jag minns hur det var när jag var sex bast. Inte sjutton tyckte jag det var speciellt lustigt att blåsa såpbubblor med en bebis i någon evighet heller. Nä, men en liten stund gick det bra, precis som häromdagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar