fredag 9 september 2011

Still missing. Always.





Nämen, alltså, jag kan inte sluta att längta. I natt drömde jag till och med att jag landade på JFK och att New York öppnade sin stora, härliga famn. Vidöppen var den. Storslagna Manhattan log mot mig och sa;
- Welcome back Miss Sylvan. Always nice to have you here!
- Merci beaucoup, säger jag. (för jag är ju ändå från Europa)

På söndag är det tio år sen det där hemska hände i staden som jag älskar. Jag tänker på hur vidrigt det måste varit och hur enorma effekter det fick på hela världen. Från en sekund till en annan. En fridfull dag, och så helt plötsligt bryter hysterisk panik ut. Jag minns mycket väl när det hände, när flygplanen körde rätt in i World Trade Center, hur folk kastade sig ut genom fönstren på den brinnande skyskrapan och vi fick se tornen rasa. Ögonen kunde inte förstå sanningen. Så många katastroffilmer som jag har sett och ändå var det omöjligt att greppa verkligheten och ta in att detta faktiskt hände. På riktigt. Jag befann mig i Paris. NBC och CNN sprutade ut nyheter och jag minns att jag satt där, på mitt hotellrum, min väninna och jag tittade hålögt på varandra, vi zappade och kände ingenting. Jag ringde hem till min kille och vi satt tysta i telefonen.

Ofattbart. Fortfarande.

Ett filmtips inför helgen. Voilà.
Jag önskar er en fin fredag.


6 kommentarer:

  1. ja så ofatbart tragiskt!!!! Önskar dig en toppenfin helg. Kram Johanna

    SvaraRadera
  2. Ja, det var verkligen overkligt, gick inte att förstå.

    Jag var mammaledig med A då och vi hade på precis den här dagen bestämt att hon och jag skulle följa med S på jobbresa till USA under tre veckor. Så denna dag, kom vi hem från polisen med ett tillfälligt rosa pass till henne, utfärdat den 11 september för en tur och retur resa till USA. Sedan slog vi på tv'n. Det blev ju såklart ingen resa, och det är så konstigt att vi har det där rosa passet, utfärdat den 11 september 2011.

    Och jag förstår din längtan till NY, den mest levande och fantastiska staden i världen!

    Kram! a.

    SvaraRadera
  3. 2001 skulle det stå, är ju inte mammaledig just nu....;)

    SvaraRadera
  4. Visst var det overkligt och otäckt!?

    Gillar också filmen och slutet har verkligen en speciell "twist".

    Kram D

    SvaraRadera
  5. Ja usch så hemskt det var. Jag tror att alla minns exakt var de var och vad de gjorde den dagen. Vissa dagar har den effekten.

    SvaraRadera
  6. Ja, helt ofattbart var det - jag minns tydligt hur chockad och rädd jag kände mig. :-(

    SvaraRadera