Det är så jobbigt med böcker som oavkortat fått överväldigande recensioner. Jag tycker att recensioner borde förbjudas. Med en lag. Lagen om att mänskligheten ska befrias från recensioner. De skapar så förbaskat höga respektive låga förväntningar. Ibland helt orimliga. Jag lästen boken om Hazel och Gus helt utan någons annans åsikter i bakhuvudet, helt utan någon annans referenser om hur den berör eller inte. Jag bara läste. Sida upp och sida ner.
Detta är en bok om cancer. Denna hemska och lömska orm till sjukdom som på ett eller annat sätt drabbar oss alla, även mig. Det finns inget positivt att säga om cancer. Tyvärr inte. Det är en vidrig sjukdom. Punkt. Den här boken handlar om cancer, men också om kärlek. Kanske egentligen mest av allt om kärlek. Hur kärleken övervinner allt. Till och med cancer. Vidrig cancer.
Jag befinner mig på röda linjen. Nummer 14 på väg till Fruängen. Jag är på sidan 60-någonting och tårarna rinner. Likaså snoret. I brist på annat torkar jag mig på baksidan handen. Jag läser, grinar och skattar lite. Det är genant att sitta mitt emot ett ungt par på t-banan och snorgråta. Jag blir liksom uttittad. Jag skärper mig och sträckläser resten av boken i ensamhet.
Eftersom jag några rader upp förbjöd recensioner säger jag bara; den berörde mig. Språket, den svarta humorn, det snabba språket, karaktärerna och allvaret. Men läs den, se vad du tycker. Jag tror även att vi kommer kunna se den här på film i framtiden. Då tar jag med mig ett storpack näsdukar. Eller en hel Torky.
Förr eller Senare Exploderar Jag, av John Green.
En sak till. På måndagen (28 oktober) kl 20.00 direktsänds Cancerfondens insamlingsgala Tillsammans mot cancer på Sjuan och live på TV4play.
En sista sak. Det är söndag. Efter världens bästa helg. Söndag betyder bild i Fabriken, så även idag. Detta får bli mitt bidrag.
Tips på böcker är bra!
SvaraRaderaHar du läst "En man som heter Ove"? Alltså ... gör't!
Skön söndag - hörs i veckan.
Kram.
Jamen jag vet ~ förstår precis din ångest. Och ledsamheten hos Ove. Men jag gillar ändå ... fascineras av hur han, denna unge man, kan skriva en så fulländad berättelse om en ensam man. Och så alla de små leenden som delas ut under bokens gång. Hoppas på ett vackert slut ;)
RaderaÅh jaaa, du skulle ha shoppat UNICEF. De där kläderna är galet vackert gjorda. Så underbar kvalite och så roliga att leka med. Men om ett år så ... ;)
KRAM KRAM.
Tackar ödmjukast för boktips! Har precis läst klart första boken på väldigt, väldigt länge och letar nytt. Nog det bästa med att börja jobba igen. En timmes dötid på t-banan varje dag och plötsligt finns det tid att läsa igen. :)
SvaraRaderaTack för tips. Jag letar alltid böcker som inte ät deckare eftersom jag alltid hamnar i deckarträsket om jag inte aktar mig.
SvaraRaderaAlltid speciellt det där med att visa känslor på tunnelbanan. Alla former av känslor. Tror det är stället i Sverige där man bör visa minst känslor - enligt alla andra. De blickar man får, ojoj.
Säkert en helt fantastisk bok, men vet du att jag tror inte jag klarar den. Vi har haft cancer som gäst runt oss mer än lovligt mycket de senaste åren och det räcker. Det är en förbannat vidrig sjukdom och det är helt omöjligt att värja sig. Jag HATAR vad den gör med alla drabbade på olika sätt.
SvaraRaderaSå jag låter bli boken, men är helt övertygad om att den är fantastisk...