Stadsvandring på Cours Napoléon

Parallellt med Rue Fesh ligger huvudgatan. Cours Napoléon. Jag brukar parkera nere vid hamnen. Därifrån tar det två minuter upp till kommersen. Det kostar 1 Euro för flera timmar men inga Korsikaner betalar. Bara turister. Jag flyttade till Korsika två dagar efter jag hade tagit mitt körkort och alla regelverk som vi svennar håller så krampaktigt fast vid suddades ut för varje dag på ön. På nattetid parkerade jag min bil i närmaste rondell. En perfekt plats och ofta ledig. Nära Café Fesh där vi drack Perrier smaksatt med mint eller om hungern föll på, une Peche Melba. 

1996. Bonaparte. Gatans minsta biograf. Den mysiga. På sommartid går ingen på bio, men på hösten, och vintern, när de dryga en miljon turisterna som besöker ön har lämnat en näst intill ödslig stämning efter sig vaknar biobesökandet till liv. Varje onsdag var det premiär för en ny film. En film i taget. En vecka och alla, ALLA, gick dit på onsdagen. Till den lilla biografen där Tom Cruise pratar franska och alla skådespelarna pratar franska med snarlika dubbade röster.

Det tog ett tag att lära känna de oskrivna reglerna. Att bli upphämtad klockan åtta kunde lika väl betyda 21:15, något jag kom att uppskatta enormt väl tillbaka i Svedala. Det tog ett tag att lära sig att på onsdagar går man på bio, man betalar inte parkering och man parkerar där det finns plats.

Det tog ett tag att börja drömma på franska och dra franska ordvitsar. Men tillslut så. Och det var som om jag länge både tänkte och pratade i sömnen på franska. Men sen är det ju ett av världens vackraste språk också. Jag slänger mig fortfarande med tjusiga franska fraser när ingen hör, eller ett skämt.

Quel poisson n'a pas d'anniversaire ?
Le poisson pané.

Det mesta är sig likt. Doften, ljuden och husens slitna fasader i pasellkulörer som av tiden blivit än mer vackra. Patina. Efter tio år av längtan var det skönt med igenkänning. Som om tiden stått still.