Tavelväggen i trapan

Det satt så långt inne att få till tavelväggen i trappan. En helt ny trappa. En ny bekantskap. Ett nytt barn.

Trappan var blank svart när vi flyttade in och hopplös ur aspekten synligt damm och tydliga hårstrån. Så målade vi den vit (jag gillar verkligen de där bilderna). Grattis, all smuts syns nu till och med bättre. Men vad gör det? Argumentet mot vita golv, vita trappor är för mig konstant. "Om det är skit på golvet vill jag väl städa?!"

Trappan fick också ett nytt räcke och nya ribbor. Stålstängerna från Stålfors är sedan länge nermonterade och bortforslade. Kvar finns endast finsnickarens jobb. Varendaste dag är jag tacksam för vår nya trapp.

En ny bekantskap i form av Malin. Fina, urduktiga, supergulliga Malin som sökte objekt att fotografera. Jag anmälda vår lilla familj i väntan på en ny liten person som skulle komma till oss mycket snart. Jag ville föreviga vår heliga stund och välsignade tillstånd. Exakt tre veckor efter förlossning träffade vi Malin. Lite tidigt kan man väl i efterhand tycka, men mötet var fantastiskt och går till historien som sådana man gärna upplever igen. Och hon fångade den där speciellt stunden. Perfekt.

Ett nytt barn. Tre veckor gammal. En stolt storasyrra som pussar den lösa, mjuka huden som en pyttebebis har lite extra av. Ett litet öra, en liten tå. Fingrar med färdiga veck. Grusiga ögon som stundtals var helt öppna och emellanåt helt slutna i en tung sömn. Treveckorbebissömnen. En fumlig mamma som ville göra sitt yttersta för några bra kort och en tapper pappa.

Dessa bilder har äntligen fått ta plats, tillsammans med några andra fina minnen, i trappan som vi varje dag traskar i. Dessa bilder och allt var de symboliserar, gör mig glad varendaste dag.