Bruce, jag måste erkänna, du är inte min cup of tea

Vi måste nästan pratat lite om det här med Bruce. Jag hade ju egentligen inga höga förväntningar. Nästan på förhand hade jag räknat med att checka av något jag länge velat uppleva snarare än en musikalisk resa av rang. Men ändå. Jag blev lite besviken. Visst, gubben är över sextio och river av en +3h lång konsert, absolut. Hans röst håller hela konserten igenom och hans storband kan sin sak, absolut. Men kom igen. Han har gjort det här i hundra år, är det något han borde ha så är det rutin. Man måste nog vara hard core fan för att fatta grejen. Jag fattade inte mycket. 

Alla verkar älskar Bruce. Jag hade hört talas om hans förmåga att prestera live, hans förmåga att improvisera, överraska, hans inlevelse, övertygelse och intensitet. "Han tar inte ens en paus".  Efter tre timmar hade jag känt igen tre sånger och önskade mig paus mer än någonsin. Det är klart som korvspad att jag inte är målgruppen. Men. Jag hade väntat mig mer snacka, bortsett från hans halleluja-moment och Sverige-är-såå-speciellt-för-mig (vilket alla fans verkar tro att han bara säger i Sverige) var det förvånansvärt lite snack. Jag hade väntat mig mer igenkänning och mer spontanitet. Dans med födelsedagstjej ur publiken räknas, men fyller inte min kvot.  

Jag som gillar musik var helt oberörd. Det mest känsloladdade ögonblicket var balladen då ficklampe-apparna lös upp hela Friends arena som fullkomligt glittade. Men det kändes samtidigt lite som att gå på en husvisning och det man fastnar mest för är soffgruppen. Inte omgivningen, inte tomten, planlösningen eller köksluckorna. Soffgruppen. Ficklampe-apparna.

Sorry Bruce, jag känner noll tillstymmelsen till nyfikenhet att knappra in Springsteen på Spotify. Nope, inget sug. Jag tycker tyvärr inte att det räcker med att vara +60 och orka. Men det är inte dig det är fel på, det är mig. Hundratusentals människor älskar dig, Bruce, men inte jag. Som så ofta avundas jag de som är helt hängivna så jag försöker absolut inte vara fröken tvärtemot här, det nådde bara inte fram till mig. 

Bilderna, som ni vid detta laget har förstått har absolut ingenting med texten att göra får bli mitt bidrag till Fabrikens söndagsbild, i Fabriken hittar ni också flera dito. Till skillnad från Bruce var förväntningarna på körsbärsträden i Kungsan helt infriade mot mina skyhöga förväntningar.

Sagolika, storslagna och enastående, alltihop på en och samma gång!

Jo, en sista sak. Jag skulle gärna vilja läsa en recension av någon som inte har följ farbror Springsteen land och turnérike runt och dessutom läst 20 högskolepoäng i Bruce-vetenskap. Sen vill jag också tillägga att kvällen som helhet med med min stilige man och urhärliga vänner söderifrån i sällskap gjorde mitt första Bruce-möte ändå angenämt. Väldigt. For you - I do anything! Klart slut.