Om jag har varit på gymmet? Nej, i trädgården.

I morse när jag vaknade kunde jag inte sträcka på benen. Det var lite som om hälen satt fast med ett rep från rumpan. Knät i rakläge var tortyr. Baksidan av låren sved. Varje steg var en pina. Vad har jag gjort? Jo, plockat maskrosor, tydligen i väldigt ansträngande position. Som om maskrosorna i sig inte redan var rena helvetet, så är nu också effekten av att bli av med dem en ren smärta. Grattis! Dubbel ondska liksom.

Idag har jag försökt att gå bort min värk. Först efter några kilometer inser jag att detta verkligen är träningsvärk och inte någon elakartad muskelfästeinflammation som kräver vård och medicinering. Jag inser att all yoga gör mig smidig och maskrosplockningen tar mig tillbaka till ruta ett, utan att inkassera tiotusen kronor. En vanligt dag når mina handflator med råge till golvet med raka knän. I morse var detta lika omöjligt som att Lotta Agaton skulle ta in småblommiga mjölkkannor från Greengate till hennes butik på Rådmansgatan 7. 

Och vad händer efter en slitsam eftermiddag med gulisarna och sedan en hel dag i brutal smärta? Var är min belöning? Min räkmacka? Min medalj?

Nej, nej, nej. Tillbaka till ruta ett, inga tiotusen kronor att inkassera, endast ett femtiotal nya maskrosor som så stolt har det förbannande modet att våga blomma ut under dagen!