Jag gråter. Tysta tårar blöter ner mina kinder under solglasögonen. De landar på min leopardsarong och tränger ner i den finkorniga sanden. Jag visste att jag skulle gråta. Vad jag däremot inte riktigt var förberedd på var den oändliga ström av vätska som konstant skulle dränera mig under den kommande timman.
Jag har äntligen hittat mitt tillfälle att lyssna på Kristian Gidlunds sommarprat.
Jag försvinner från ämnet en stund och gör fantasifigurer med molnen. Ett nöje jag ofta sysslade med förr. Det blir olika djur, ofta hundar och ibland skelett. En flykt från hans gripande öde. Havet bjuder på bakgrundsmusik då vågorna regelbundet brusar mot strandkanten. Människor skrattar i bakgrunden. Det kommer stötvis dofter från solsmörja och båtmotorer.
Jag ligger på rygg på stranden med lurarna i öronen och gråter. Jag är usel på att hantera död, sjukdom och elände. Katastrofalt usel. Kristian Gidlund känns som min motsats. Han sätter ord och känslor på allt det som jag inte kan hantera. Han uttrycker sig enkelt och ocensurerat. I text och tal. Han är, eller var, fantastiska på just det.
Det är tungt, men så bra. Det självklara i hans resonemang. Hans avslutning. Det som vi alla redan vet, det som så ofta känns klyschigt och överanalytiskt, hans ord med pondus och enkelhet fastnar i mitt huvud och jag hör inte ens vågorna längre.
"Jobba inte för mycket. Låt inte känslorna stanna i era bröst. Prata. Bråka aldrig om pengar. Våga säga nej. Våga säga ja. Våga vara lyckliga. Tillåt er själva att vara detta."
Just avslutningen var så fantastisk tyckte jag också. Det där självklara som alla alltid säger fick sådan oerhört mycket starkare betydelse. Man kan inte göra annat än tacka Christian för det han gav! Och gråta en sväng till såklart...
SvaraRaderaJag gråter bara jag läser ditt inlägg. Jag 'vågar' ärligt talat inte lyssna på hans tal. Jag har sett det själv på nära håll. Och jag hatar (HATAR) den där jävla jävla jävla skit sjukdomen!
SvaraRaderaOch tänk att man ska behöva höra de där orden från någon som är döende, för att de liksom ska få innebörd och mening. De som är så självklara. De som är livet liksom ...
Stor kram vännen. NJUT!
Nej, jag pallar inte. Jag kan inte lyssna på hans sommarprat. Jag är fortfarande skärrad och i sorgchock efter att för något år sedan ha lyssnat på en lång radiointervju med min kollegas bortgångna fru. Hon gjorde intervjun när hon var sjuk och visste att hon inte skulle överleva. Dom hade fått barn någon månad innan och hon pratade om hur hon förberedde sig, vad hon lämnade efter sig till bebisen etc. Huh...!
SvaraRaderaFör att prata något roligare... tigerkläderna. Klart att du får beställa. Om Harry kan tänka sig ha klänningen och Ester den långärmade tröjan. Jag har bara mönster på plaggen i de storlekarna. ;) Nej, skämt å sido... vill du ha så löser vi det såklart.
Ha det fint och njut lite för mig också!! Kram
Kram!
SvaraRaderaHans sommarprat är bland de ärligaste och finaste jag någonsin hört. Det kommer att stanna i mitt hjärta alltid.
Du verkar ha det underbart, jag är inte ett dugg avis ;)
Har inte lyssnat. Du vet hur det är. Men fint att du tar dig tid att känna. Puss
SvaraRaderaOj. Nära till hands om det jag funderade över i dag. . .
SvaraRaderaHar inte lyssnat själv. . .
Kram N
Jag måste ta mig tid att lyssna. Och gråta.
SvaraRaderaKram Linda
Jag låg och läste genom alla hans blogginlägg här om natten. Och tog varenda ord till mig. Jag är glad för livet och värdesätter varje dag. Förlorade två mycket nära för några år sen och förstår fortfarande inte det är sant.
SvaraRadera