måndag 22 oktober 2012

Är ditt barn en kändis?


"Ingen är intresserade av att se bilder på dina barn såvida du inte a) är en kändis eller b) du ingår i en krets med andra kändisbarn. 

Jag minns så väl när jag läste detta i en bok om man som publik bloggare vill nå ut till en bredare massa genom intressanta inlägg och inlägg du bör undvika, i detta fall inlägg om helt anonyma okända barn. Jag vet att jag tänkte att i praktiken låter det logiskt. Jag hade inte börjat blogga och tyckte att det sk "fenomenet" var en spännande företeelse. 

Det har hänt en del sedan dess. Här kommer ett inlägg om mitt okända barn.



Det lilla omskriva och välbloggade barnet, 6 månader nu. Redan. Det går så brutalt snabbt och genom honom - kanske inte dagligen, men väldigt ofta - påminns jag om att tiden går snabbt, lev nu och allt det där klyschiga som kan sammanfattas Carpe Diem.

Den lilla kinden (som ingen konstgjort peeling i världen kan åstadkomma), det oemotståndliga leendet, de hjärtskärnande skriken och de smärtande tårarna. Så brutalt utelämnad i vårt ansvar, helt beroende av att vi fattar de absolut bästa besluten åt honom i så många situationer som möjligt. Att han en dag ska bli stor och ha Converse, storlek 42 i hallen är en abstrakt tanke. Att han ska äta en halv Skogaholmslimpa till frukost och ändå vilja ha havregrynsgröt 15 minuter senare (sådan var nämligen jag!) är svårt att förstå när han matvägrar allt utan mammas-mat. Kanske kommer han en dag att ha snusring på bakfickan av jeansen. Den lilla mjukisbyxan i plysch som idag hänger löst mot hans ickebefintligt smala midja, som en dag kanske ersätts med en bred Björn Borg-linning, under ett par löst sittande jeans i något amerikanske märka jag förmodligen aldrig hört talas om. 

Och sedan fenomenet blogg, att blogga om sina barn. Jag är väldigt kluven. När blir de individer att bestämma själva? Hur länge får la-mamma skylta med sina barn för att de göra sig så ånga tusen gånger bättre på bild? För att de är en så stor del av livet. För att de väcker så många tankar och känslor. Hur länge? Vad tycker ni?

Egentligen skulle bilderna på Harry vara söndagsbilder till Fabriken, men den dagen gick mig förbi och här kommer fler bilder och större tankar. Måndag. 

13 kommentarer:

  1. Jag är där nu. Snusringen finns väl synlig i jeansen med stuprörsmodell .Conversen i storlek 45 används året om. I somras blev det en roadtripp till Amsterdam, kanske inte då för tulpanernas skull.
    Tiden efter gymnasiet händer något med ynglingars hjärnkontor och då kan man igen börja pussa dom i nacken.

    Pussa lille goa Harry nu från mig!

    SvaraRadera
  2. När/om mina killar säger ifrån så tar jag inte med dem på bloggen, men de tycker än så länge att det är roligt och ber mig ofta lägga upp något speciellt på bloggen. Det bekymrar mig inte i alla fall i och med att de själva får bestämma, skriver inte ut vad de heter så de är ändå hyfsat anonyma trots allt. :-)

    SvaraRadera
  3. Ja du, det är något som jag funderar mycket på, detta med att lägga ut foton på barnen på nätet. Här på min blogg finns de med på ett litet hörn, men inte jättemycket är om dem utan det är inredning som står i fokus. De är snarare med mer i texten än på bilder. Men, ibland kan jag inte låta bli att visa hur underbart söta de är, så som en förälder tycker om just sitt barn. Som du skriver så blir de så oändligt mycket bättre på kort...

    Kram Johanna

    SvaraRadera
  4. Jag försöker göra det så lite som möjligt.

    Jag har märkt att jag inte tycker om bilder som är folktomma. Säger mig ingenting. Jo någonting säger det väl. Men bilder med människor eller djur i blir så mycket mer intressanta. Man behöver inte se allt framifrån. Jag visar alltid och frågar mina barn. Det är ju så pass stora att det kan säga ifrån.

    Vet inte hur jag skulle ha gjort om jag hade bloggat när de var små. Jag tycker inte det är fel. Beror lite på bilden. Badbilder och lättklädda bilder skulle jag helt undvika, det är ju tyvärr inte bara vi "bloggvänner" som tittar utan även löst folk man inte skulle vilja ha i sin närhet om du förstår vad jag menar.

    SvaraRadera
  5. Så fin han är, er lilla Harry! Jag har tänkt i samma banor, det är upp till en själv att besluta tycker jag! De är ju ens vardag & ens liv, barnen, klart att man vill dela med sig av dem! Jag gillar att läsa om andras barn & det tror jag att många gör!

    Vi har en 4-månaders här hemma & som du säger, tiden rusar iväg!

    Ha en fin måndag!

    Kram Emma

    SvaraRadera
  6. Jag Skulle aldrig lägga ut bilder på barnen nakna eller i underkläder. Är även ganska restriktiv med lättklädda bilder som tex badkläder.
    I övrigt tycker jag att det är ok att blogga om och lägga ut bilder på barnen. Tror att detta är en mkt större fråga för oss vuxna som sett sociala mediers explosion och va med innan. För barnen kommer detta vara det helt normala, tror jag. Dom vet inget annat än att bloggar, fb, Instagram etc finns och används av typ alla. Däremot behöver man ju inte skriva saker som dom (om dom är lite äldre) skulle kunna tycka vara pinsamma. Och om jag lägger ut bilder på William o Julia så brukar jag fråga och låta dom välja bild. Dom är ju 12 o 11 och har ju faktiskt en åsikt om vilka bilder som är bra på dom och inte. Precis som att vi vuxna förmodligen inte vill att någon lägger ut bild på oss med hela munnen full av mat etc.

    Och lite rätt hade dom i boken... jag är inte intresserad av att läsa en blogg som enbart handlar om någons barn, vad dom äter, hur dom sover etc. Men lite då och då är det ju jättekul att se även barnen när man får en så stor inblick i bloggarens övriga liv och hem.
    Lille H är dessutom ännu roligare att se eftersom honom har jag ju tom hängt med IRL. :)

    Oj oj... www.långkommentar.se ;) Kram

    SvaraRadera
  7. En svår fråga väl värd att diskutera! För oss är gränsen nästan nådd. Inte för att jag någonsin haft med mina barn så himla mycket, men nu är det oftast stopp om det inte är någon snabb Instagrambild. Elva och nio år är ändå ganska stort. Och de bestämmer definitivt själva nu. Sedan växer de upp i en värld där de sociala medierna är något helt naturligt där de själva är med på olika sätt. Jag är lite kluven märker jag och vete sjutton om jag tillförde något denna trötta måndag :)

    SvaraRadera
  8. Jag har inte velat ha så många bilder på L på bloggen, mest på grund av mitt arbete och att den inte är anonym. Har haft tankar på en anonym blogg för att kunna lägga ut bilder för släkten att se, men vet inte om jag vill lägga tiden. Känner att teatern och en del annat viktigare gör att min egentid inte har utrymme för blogg just nu. Instagram hinns ju med i alla fall. H är bedårande och kändis i min värld och påminner mig dessutom om att jag ska kolla tågbiljetter. Puss

    SvaraRadera
  9. Precis som du har jag ofta tänkt på det här. Och skrivit om det. Bestämt mig för att låsa inlägg med pojkarna... men sen efter ett tag blir jag "slapphänt" igen och skriver öppet. Just för som du skriver att man vill visa en fin bild som man tog.
    Det är verkligen svårt. För de har ju inte något att säga till om nu. Men snart så... och då kommer jag så klart respektera deras önskan. Tills dess ska jag skriva lite mindre om dem öppet men visa en bild då och då.

    Underbara bilder i detta inlägg! Vilka blåa ögon han har. Åh. Man smälter ju. Kommer få många tjejer på fall i framtiden! ;)

    Kram Lotta

    SvaraRadera
  10. Mitt minifolk är så pass stora nu så jag frågar alltid om lov de gånger de finns med på bloggen. Finns till och med tillfällen då de ber om det :) - Underbara, underbara bilder på lilla H!! Kram!

    SvaraRadera
  11. Vilka ögon! Så fin. Jag har nåt att berätta i min blogg idag :-) Kram!

    SvaraRadera
  12. Jag, som inte har egna barn, njuter av att se andras underbara, fulländade och vackra barn. Det kvittar vems barn det är och i vilken ålder de är, så länge bilderna inte är helt arrangerade eller personligheten försvinner av en eller annan anledning. Tack för att du delar med dig!

    SvaraRadera
  13. En sak vet jag - att liten Harry, han är sååååå söt.
    Vilken liten prins. Va!
    Så nästan kändis (prins;).

    Skickar en stor kram och nu ska jag spana in dina mattips i Barcelona. Herre gud vad hungrig jag blir.
    u

    SvaraRadera