Inom mig ryser jag. Det är så hiskeligt otäckt med hustak, nästan jämt. När snön kommer, när snön smälter, när vårens horisontella skyfall kommer och när höststormen blåser in. Alltid är det läskigt att vara husägare, och därmed ansvarig för yttre hållbarhet.
Jag kommer aldrig att vänja mig.
Nu ska jag begrava all oro och titta runt på alla fina söndagsbilder i Fabriken.
God kväll.
Ljud i hus eller utanför av okänd anledning får mig jämt att rygga tillbaka.
SvaraRaderaSpeciellt när det blåser hårt ute. Förstår dig precis ;) LiseLotte
Usch, jag tycker lika. Är dessutom mörkrädd! Ingen rolig kombo...
SvaraRaderaKram Tina
Förra året rasade hustak som korthus runtom oss. Men vårt gamla hus stod pall, hoppas på tur. Läskigt är det i alla fall!
SvaraRaderaDina hälsningar (jag tjatar lite, jag vet;)) är så roliga att läsa. Du är ju kreativ till tusen. Får nästan prestationsångest när jag skriva här. Man vill ju matcha liksom ;))
Hoppas du får sova lugnt, utan en massa ljud...
Kramkram!
Du är en av mina favoritbloggar, tänkte kanske att du ville veta det :) Länkning finns med hos mig idag.
SvaraRaderaJag har inte heller vant mig vid det yttre tänket än. Eller rättare sagt. Jag har inte vant mig vid att jag ska tänka på det. Mamma brukar få påminna oss om att gå ut och kolla till det när det varit oväder :)
Kram / Kristina
Vår röda amaryllis har precis slagit ut också trots att jag köpte den före jul. Men det är mysigt ändå. Gillar vasen i nyaste inlägget. Har en i samma form fast i knallorange och klarblått. I love funkis (eller vad det är...)! Tack för att du läser och kommenterar! Puss och kram
SvaraRadera