För tio veckor sen...

Ja, då har det alltså gått drygt två månader. Vår son har bara funnits hos oss i tio veckor och ändå känns han lika självklart som ketchup på korven. Det kändes ganska nyligen jag sprang ner till 7eleven på Birger Jarlsgatan minst fem gånger om dagen för att köpa något att tugga på. Något som stillade illamåendet. Det känns också ganska nyligen som jag satt och fulgrät hos MVC, jag hade ont precis överallt och känslorna var all-over, som prins Daniel hade sagt.

Så en natt, två dagar efter beräknat datum, satte det igång. Jag minns att jag tänkte; Visst tusan, det är så här det känns. Hur kan man förtränga det? Nästa tanke; Stilla dig nu, det här är bara början!

Sen gick tiden ganska snabbt. Varktimer.se, ringa barnvakt, prata med BB, fnissa lite (av nervositet) stöna lite (av ja, ni vet), hålla i en stolsrygg, bita ihop och andas, andas, andas. Täta värkar, långa värkar. Bilfärd in, inga värkar. Jag var helt säker på att vi skulle få återvända hem. Lång värk. Jättelång. Öppen 10 cm!

Vi fick stanna.

"Du kommer få barn väldigt snart." Jo tjena! Hit med lustgasen. Upp på kudde, ner på pall, upp på knäna och det enda jag vill vara att sova eller i alla fall ligga still på ryggen. Trött som ett monster och mindre positiv från dålig bagage i ryggsäcken. Låt det inte blir som förra gången.

Jag hade verkligen inte tänkt att bokföra min förlossning. Den bara kom ur mig. Anyhow. Efter en tid, som i min dimmiga värld känns som flera år av flåsande i lustgasmasken, kom vår son till världen. Genom urkraft jag inte trodde var möjlig och en kropp som moder natur skapat just för detta ändamål fick jag vara med om något på gränsen till omänskligt. Krystvärkar. Effektiva krystvärkar som trycker barnet utåt, nästan per automatik. En sanslös smärtsam automatik, ungefär som att skita fram en fyrsittssoffa, men makalöst häftig. Om jag någonsin tvekar på min egen styrka ska jag visualisera den 19 april, klockan 7:30, när jag för egen maskin tryckte fram vårt barn.

Och vet ni, det var precis som i film. Han skrek. Direkt. Och den lättnaden och glädjen går inte att beskriva. Detta lilla paket med svullna ögon och kladdigt hår. Leende människor i vita rockar. En trött men rödkindad och stolt pappa. En darrig mamma med hjärtat redan fyllt med kärlek. En nya liten människa som ska tillhöra vår familj. Lika självklar som ketchup på korven.