tisdag 26 juni 2012

För tio veckor sen...



Ja, då har det alltså gått drygt två månader. Vår son har bara funnits hos oss i tio veckor och ändå känns han lika självklart som ketchup på korven. Det kändes ganska nyligen jag sprang ner till 7eleven på Birger Jarlsgatan minst fem gånger om dagen för att köpa något att tugga på. Något som stillade illamåendet. Det känns också ganska nyligen som jag satt och fulgrät hos MVC, jag hade ont precis överallt och känslorna var all-over, som prins Daniel hade sagt.

Så en natt, två dagar efter beräknat datum, satte det igång. Jag minns att jag tänkte; Visst tusan, det är så här det känns. Hur kan man förtränga det? Nästa tanke; Stilla dig nu, det här är bara början!



Sen gick tiden ganska snabbt. Varktimer.se, ringa barnvakt, prata med BB, fnissa lite (av nervositet) stöna lite (av ja, ni vet), hålla i en stolsrygg, bita ihop och andas, andas, andas. Täta värkar, långa värkar. Bilfärd in, inga värkar. Jag var helt säker på att vi skulle få återvända hem. Lång värk. Jättelång. Öppen 10 cm!

Vi fick stanna.

"Du kommer få barn väldigt snart." Jo tjena! Hit med lustgasen. Upp på kudde, ner på pall, upp på knäna och det enda jag vill vara att sova eller i alla fall ligga still på ryggen. Trött som ett monster och mindre positiv från dålig bagage i ryggsäcken. Låt det inte blir som förra gången.

Jag hade verkligen inte tänkt att bokföra min förlossning. Den bara kom ur mig. Anyhow. Efter en tid, som i min dimmiga värld känns som flera år av flåsande i lustgasmasken, kom vår son till världen. Genom urkraft jag inte trodde var möjlig och en kropp som moder natur skapat just för detta ändamål fick jag vara med om något på gränsen till omänskligt. Krystvärkar. Effektiva krystvärkar som trycker barnet utåt, nästan per automatik. En sanslös smärtsam automatik, ungefär som att skita fram en fyrsittssoffa, men makalöst häftig. Om jag någonsin tvekar på min egen styrka ska jag visualisera den 19 april, klockan 7:30, när jag för egen maskin tryckte fram vårt barn.

Och vet ni, det var precis som i film. Han skrek. Direkt. Och den lättnaden och glädjen går inte att beskriva. Detta lilla paket med svullna ögon och kladdigt hår. Leende människor i vita rockar. En trött men rödkindad och stolt pappa. En darrig mamma med hjärtat redan fyllt med kärlek. En nya liten människa som ska tillhöra vår familj. Lika självklar som ketchup på korven.

15 kommentarer:

  1. Åh Anna. Nu sitter jag hr och bölar.
    Så himla, himla fint.
    Och er lilla son då, så underbart söt.
    Lyckliga ni!

    Kram.

    SvaraRadera
  2. Lipsill ja. Och det är ju ditt fel ... ;)
    Men att lipa åt nå´t vackert gör jag så gärna ... hahaha!

    SvaraRadera
  3. Vad fint skrivet!!! Och precis så är det ju och man slutar aldrig förvånas över känslorna.
    Kram

    SvaraRadera
  4. Jag längtar så tills vi ses och att äntligen få träffa lille fina Harry <3

    SvaraRadera
  5. Precis så. Underbart skrivet. Känslor precis återberättade. Jag kan än idag, snart tre år senare, inte fatta att det gick så lätt o (nästan) smärtfritt andra gången. Nästan som att kroppen lärt sig cykla. Eller nåt.

    SvaraRadera
  6. Som du kan skriva Anna,fantastiskt! De är verkligen mirakel de där små, och vad förlossningsberättelser väcker känslor!

    Fina, fina Harry. Han är sååå söt. KRAM!

    SvaraRadera
  7. Vilka bilder. Och så himla fint beskrivet. Ett livets under är det. Och som att skita ut en fyrsitssoffa är det (även om jag aldrig förr har hört det beskrivas just så :))

    Kramar Kicki

    SvaraRadera
  8. Kul och härligt att få hänga med på er resa och jag kan knappt fatta att det är min egen tur om sju veckor (de senaste dagarna har det dock känts som att det bara är sju timmar kvar så jag känner mig lite nojjig för tillfället...)!

    Sköt om dig och lille Harry! //Petra

    SvaraRadera
  9. Å vilken härlig beskrivning, jag ryser :-) Och jag har en hemlis som jag snart ska kläcka på min blogg, kan du gissa vad? ;-) Kram!

    SvaraRadera
  10. Anna min Anna. Du har en sådan enorm känsla för text, berättelse & värme. Jag gråter. Kanske inte fulgråter men tårar kommer genom din text. Du är grym du! Kram Karin E.

    SvaraRadera
  11. Harry har världens bästa mamma. Punkt.

    Och puss!

    SvaraRadera
  12. Men åh så vackert skrivet! jag blir helt tårögd!

    SvaraRadera
  13. Så fint!
    Och så söt han är, lillkillen!

    SvaraRadera
  14. Vad fint du skriver! Roligt och kärleksfullt på en och samma gång. Ja tio veckor, tänk vad tiden går fort. Men som du skriver så känns det på ett sätt som vi haft barnen längre än så.

    Kram linda

    SvaraRadera