Det är tisdag, jag är 35 år och jag inser, jag gillar att maxa.

I drömmen är jag minimalistisk, stilsäker och välorganiserad. Alla mina dukningar har precis det där lilla extra utan att vara för mycket. I drömmen har jag planerat, sytt och sått... 

I verkligheten skriker jag åt min familjen: 

- "RÖR INTE ÄGGEN! JAG SKA PLANTERA BASILIKA I DEM!!" Jag möts av oförstående blickar runt frukostbordet, vilket förstås är förvånansvärt med tanke på att de borde vara vana vid saker som att stanna upp i en tugga, inte äta av maten trots att någon sagt varsågoda och absolut inte öppna några paket innan det har dokumenterats. Målmedveten klyver jag samtliga av familjens ägg på en nanosekund med ett perfekt lagt snitt precis där jag tidigare planerat. 

- "Så nu kan ni äta", säger jag nöjt. "FÖRSIIIIKTIGT! Skalen får absolut inte gå sönder.... "

   

Vi tar oss igenom en måltid som strängt övervakas av äggpolisen. Äggen äts med största möjliga försiktighet. Som om de vore små handgranater, redo att utlösas av minsta möjliga felskär. 

Jag dukar av och skrider snabbt till handling. Jag drar upp några stackars basilikablad ur köp-krukan och trycker ner i handgranaterna. Poff! Det klarade påfrestningen och jag pustar ut över att uppdraget är slutfört. 

Hela tanken var att så basilika, eller krasse för den delen, i vackra dekorationsglas och ha som pynt till påskmiddagen. Ätbart pynt. Att varje gäst kan addera eget färsk krydda på sin rätt. Tjusigt, näst intill nobel-perfekt. Men sådant kräver planering och det är inte äggpolisens bästa sida. Inte just nu i alla fall.

Handdukarna från förra året som Annixen visar så fint här hade jag tänkt att sy om till tygservetter. Jag tänkte att det var så fräscht att duka med med vitt, gult och grönt. Bara det. Sen kom allt guld och rosa och förstörde. Eller tillförde.

Let's face it, jag är lite mer more is more än less.
Det är tisdag, jag är 35 år och jag inser, jag gillar att maxa.