.jpg)
Min son äter hemlagad carbonara. Mellan varje ny sked med mat skriker han. Glädjetjut. Han hoppar upp och ner i plaststolen Antiolp så att den nästan lyften från golvet och slår med sina små fingrar i det tillhörande bordet. Dröjer det en sekund för länge med nästkommande sked övergår glädjetjuten till mer påkallande rop, ömsom desperata ömsom bedjande. Hans portion är lika stor som min och ändå förbereder jag mig på en massiv tröstsejour när måltiden når sitt slut. Inga kex i världen kan rädda den sorg han känner för detta avslut.
Min son älskar carbonara. Precis som sin syster, och sin mor. Det måste ligga i generna. I vårt italienska arv. I själ och sinne är jag sydlänning. Medelhavet, Toscana, Corsika eller Sardinien. Jag vill ha solmogna tomater - inte växthusodlade, jag vill ha ost efter maten (pasta före) och olivolja i massor. Mina känslor är himlastormande och mitt temperament likaså. Hetsigt (fråga min man!). Jag tror visst att gentlemän och feminism går att kombinera. Jag älskar tanken på en jättefamilj där alla samlas kring köksbordet och äter mustiga grytor, lagrade ostar, charkuterier och tiramisu medan gammelmormor håller den nyfödda i sin famn.
På tal om carbonara. Väldens bästa, och snabbaste, vardagsrätt. 12 minuter. På sin höjd.
Så lika, så lika du och jag. Det där med det italienska arvet - i sinnet! :) Hahahahaa!
SvaraRaderaRe:
Jodå. Det stora monstret är i skolan. Och det lilla ha knappt feber men är dunderförkyld. Så han är hemma idag också, ev imorgon också. Så att han garanterat är FRISK på fredag då jag ska åka på ett VIKTIGT möte och umgås med 2 fina fina tjejer.
Förrutom det så har jag totalt tappat min inspiration, som bortblåst! Gah! Men det blåser kanske snart tillbaka. Och efter mitt möte på fredag är jag nog super inspirerad igen.
KRAM
u
Det är väldigt gott och så enkelt!
SvaraRaderaVad gott med carbonara, det var alldeles för länge sedan! Underbar bild dessutom, längtar efter grönska och bara armar och just... carbonara! =) /Hanna
SvaraRaderaSå härligt att han gillar! Och gott är det ju minsann!
SvaraRaderaOch så vansinnigt härligt det lät det där med en stor familj runt bordet och mustiga grytor och lagrade ostar - så vill jag också ha det!!
Kram.
Haha, vad härligt att ha en sådan favorit.
SvaraRaderaOch visst är det godare med solmoget och gediget, men jag tänker att om jag inte lär mig det så kommer jag undan med att tycka det lite äckligare är gott nog :) Dock har jag äntligen hittat en olivolja som jag tycker är supergod på sallad. Och den är svindyr - men det får gå ändå. Så god är den.